Jag läser högt för min dotter varje kväll. Genom åren har vi avverkat allt från bilderböcker till Harry Potter. Nu är hon nio år och vi turas om att välja högläsningsbok. De senaste veckorna har vi på mitt initiativ läst En världsomsegling under havet av Jules Verne från 1870. Det kanske inte är det första verk man väljer att läsa för en nioåring, men jag hade så starka minnen från att själv läsa den som barn att jag gärna ville prova om Billie skulle gilla den. Liksom så många andra kulturupplevelser man haft som barn och försöker återuppleva som vuxen gav mig det klassiska ubåtsäventyret inte samma fascination nu som då. Texten var träigare än jag mindes den, pepprad med longituder och latituder och uträkningar om vattnets tryck. Dialogen är ganska stolpig jämfört med vad min dotter är van vid från den samtida barn- och ungdomslitteraturen. Och könsfördelningen är bedrövlig, exakt noll kvinnor förekommer i boken, alla karaktärerna är europeiska, vita män, 30–50 år.
Trots allt detta tyckte Billie riktigt bra om boken och såg fram emot vår lässtund varje kväll, nedbäddade i min säng. Det finns onekligen en magi i undervattenslandskapen som Jules Verne målar upp som står sig lika bra idag som för 150 år sedan. Billie kunde också utan problem ta till sig det något udda kamratskapet mellan huvudpersonen professor Aronnax och hans trogne betjänt/assistent Conseil, fnissa åt den hetlevrade harpuneraren Ned Land och fascineras av den mystiske och världsfrånvände kapten Nemo. Hon tyckte att det var spännande att till och från under läsningen plocka fram världskartan på mobilen och följa Nautilus resa från hav till hav. Men då och då stötte vi på passager som vi båda reagerade på och behövde reflektera över.
Första gången var när de tre männen lämnar ubåten tillfälligt för att gå i land på en tropisk ö och leta efter mat och stöter på ”vildar”. Urbefolkningen beskrivs tämligen torftigt och antas tillföra berättelsen ungefär samma sak som glupska hajar eller en eldsprutande vulkan; ett yttre hot som vännerna måste fly ifrån eller avvärja. ”Vildarna” ges aldrig någon närmare skildring eller agens, de mest kastar sten och kommer hotfullt närmare och närmare och tillslut lämnas de kvar i kölvattnet när ubåten drar vidare, deras primitiva spjut och stenar kan inte för en sekund rå på Nautilus openetrerbara metallskrov. Billies första reaktion på denna episod var att fråga om ”vildarna” var människor eller inte, det var inte alls tydligt för henne och jag förstår verkligen hennes osäkerhet, de beskrivs mer som djur eller någon slags skogsmonster. Hon konstaterade snabbt att huvudpersonerna inte är speciellt snälla mot ”vildarna”, och vi reflekterade kring hur de beskrivs i boken och hur man såg på urbefolkningar på den tiden. Jag sa att så här ser man inte på människor idag och man skulle aldrig beskriva dem på det sättet om man skrev en bok i vår tid. När vi läste vidare hade jag en bitter eftersmak i munnen, kanske eftersom jag misstänker att det jag just försäkrade min dotter om inte är helt sant.
Nästa passage i boken vi båda reagerade starkt på handlar om valar. Kapten Nemo läxar upp Ned Land som vill jaga en grupp sydvalar enbart för jaktens spänning. Nemo vill freda valarna, säger att allt för intensiv valjakt redan har decimerat dess antal i haven och tillägger ”varför döda för dödandets egen skull?”. Han tillåter inte sådana mordiska nöjen ombord på sin båt. Jag kände stolthet över kaptenens civilkurage och vet att Billie, vegetarianen och djurvännen, kände detsamma. Men det visade sig snart att kapten Nemos nåd inte gällde alla valar. En grupp kaskelotter närmar sig sydvalarna och står i begrepp att anfalla dem. Då förkunnar Nemo att kaskelotter är fruktansvärda rovdjur, grymma, blodtörstiga mördarvalar som det skulle vara en ren välsignelse att utrota. Och sedan startar ett blodbad, eller snarare en slakt, av kaskelotterna som beskrivs ruggigt detaljrikt. Ubåten har ett slags spjut i fören och Nemo vräker farkosten mot djur efter djur, spetsar dem och klyver dem i stycken. Medan jag läser om havet som färgas rött av blod undrar jag om Billie, som sett både zombieserier och skräckfilmer för vuxna utan att blinka, kommer få mardrömmar av beskrivningen av valmassakern. Bokens blodiga passage får en intressant vändning i och med att Ned Land, den ursprunglige jakthetsaren, börjar kritisera Nemo och säger ”jag är inte slaktare utan jägare”. Sen kommer en tragisk scen då en död sydvalkalv och dess döda mor flyter förbi och berättaren förmänskligar djuren fullständigt genom att säga att ”modern inte lyckats rädda kalven, trots att hon offrat livet för sitt barn”. Men vi hinner inte ta in den sorgliga synen länge. Istället avslutas kapitlet raskt med att Nemo skickar ut en besättningsman att mjölka ur valmjölken ur den döda honvalen och bjuda huvudpersonen att dricka. Han konstaterar krasst och osentimental att mjölken inte gick att skilja från komjölk och att den blev ett nyttigt tillskott till deras proviantförråd.
Efter denna smått chockartade läsupplevelse fick jag och Billie ventilera vår bestörtning en stund. Vi var rörande överens om att sättet kapten Nemo skilde på sydvalar och kaskelotter kändes som grovt hyckleri. Billie bad mig att ta fram en bild på en kaskelott och vi konstaterade att de såg ut som vanliga valar, inte mördarmaskiner. Vi läste visserligen att de kan attackera och äta upp andra valar, men det är inte deras huvudföda. Och som Billie sa: ”det är väl inte konstigare än att ett lejon äter en antilop”.
By Étienne Carjat – This file comes from Gallica Digital Library and
is available under the digital ID btv1b84497879/f1, Public Domain
Att högläsa en bok från ett annat århundrade kan bjuda på en del överraskningar, uppenbarligen. Jag hade inget minne av varken ”vildarna” eller valmassakern från min läsning som barn. Men jag landar helhjärtat i att det finns något djupt tillfredställande i att högläsa något som inte bara är välbalanserad, åldersadekvat underhållning som stryker medhårs. Det är roligt när läsningen överraskar och väcker känslor och frågor. Det är roligt att tillsammans med sitt barn blir irriterad på en bok och ifrågasätta både karaktärer och författaren. Och det känns viktigt att min dotter får chansen att bli utsatt för ett språk och idéer som hon inte möter någon annanstans, som inte finns i samtida ungdomsböcker. Jag tror bara goda saker kan komma ur den exponeringen.
