Nu ska jag berätta om ett minne jag har. Det är inget viktigt minne. Det är inget livsavgörande ögonblick. Det är troligen inget som påverkat mig på något speciellt sätt, inget som satt några djupa avtryck i min personlighet. Men det är en scen som finns kvar och som jag vet har hänt. Även om det var så länge sedan så vet jag att det måste ha hänt.
Anledningen till att jag vet att det måste ha hänt på riktigt är att det finns inga fotografier eller berättelser av händelsen. Detta kanske ni tycker snarare borde vara ett argument för motsatsen. Om det hade funnits någon dokumentation av händelsen borde det väl vara ett hårdare bevis på att den har hänt? Men jag tänker tvärt om. Det finns inget som kan ha påverkat mitt minne i efterhand och fått mig att skapa alternativa versioner av händelsen, eller avvikelser. Jag har ingen kontakt med någon av dem som var med då, och jag har aldrig, vad jag minns, pratat med någon av dem om händelsen. Det är det som gör mig så säker på att det jag minns verkligen har hänt. För detta är mitt exklusiva minne som inte har kommit i kontakt med andras berättelser om samma sak. Det är ett obefläckat minne, och då måste väl det jag minns ha hänt precis som jag minns det?
Förvisso är minnet en opålitlig historieberättare. Det finns ju den chansen att min hjärna kan ha hittat på alltihop. Eller så kan jag ha drömt det, och med åren kommit att tro att det faktiskt har hänt på riktigt. Visst, jag är medveten om den risken. Men den här händelsen är så menlös, så alldaglig, så obetydlig, så jag ser ingen anledning till att min hjärna skulle ha hittat på den. Möjligen drömt den. Drömmar är ju ofta precis så där menlösa. Men jag tycker att jag brukar kunna skilja rätt bra på dröm och verklighet. Så nu säger vi att detta, med största sannolikhet, är ett minne som är äkta, händelsen har hänt.
Dock måste jag informera er om att mitt minne inte är kristallklart. Händelsen har absolut etsat sig fast i mitt minne, men detaljerna är lite suddiga. Det är känslan av att vara där, på den där platsen, som är tydlig i minnet. Platsen är tydlig. Men vilka personer som var med är jag faktiskt inte helt bergsäker på. Vilket år det var är också lite svävande. Och vilken månad. Jag vet att det var sommar. Men mer än så är jag inte riktigt säker på.
Sen finns ju risken att den här känslan som jag har ett så starkt minne av har förstärkts av yttre påverkan genom åren. Kanske jag överdriver känslan, förstärker den, för att väga upp för de detaljer som fallit i glömska. Kanske har andra händelser, som påminner om den här händelsen, också påverkat minnet av den. Kanske har saker jag läs eller sett eller hört också satt sitt avtryck på mitt minne. Kanske har andra, väldigt liknande situationer som måste ha hänt under samma period liksom lagt sig som ett filter över det ursprungliga minnet. Lager på lager av liknande händelser, där det tillslut är omöjligt att avgöra vad som hände vilken gång, vad som är original och vad som är liknande scener som utspelat sig på liknande sätt.
I det här läget börjar jag fråga mig om det ens är lönt att berätta om det här minnet, med alla dessa brasklappar och osäkerhetskalkyler. Men jag landar i detta: om minnet är suddigt, eller förvrängt, eller sammansatt av flera olika minnen, eller om jag minns fel, eller om jag fabricerat hela minnet, eller om minnet varit en dröm – spelar det någon roll? Nej, jag tror inte att det spelar någon roll. Men ni får såklart ha en annan åsikt om det.
Iallafall, det som hände var detta. Eller hände och hände. Inget hände ju egentligen. Men scenen som spelades upp var denna.
Vi befinner oss i det villakvarter jag växte upp i. Jag är mellan 8 och 10 år, gissningsvis. Det är sommar, troligen den senare delen av sommaren, juli-augusti. För jag minns värmen. Och känslan är att det inte är försommarens euforiska värme utan sensommarens mer avmätta värme. Ingen värmebölja, utan mer den tiden på året då man vant sig vid att det är varmt, man lite tar det för givet. Man klagar inte på värmen, och man prisar inte värmen, utan man bara är i den. Så minns jag det. Jag minns också att vi är uttråkade. Vilket pekar på att detta kan ha utspelat sig i slutet av sommarlovet. Vi har satt oss på en liten gräsplätt som ligger precis intill en bilväg som heter Brottarvägen, vilket också är adressen som var mitt hem i 18 år tills jag flyttade hemifrån. På andra sidan den uppskattningsvis 3 meter breda gräsremsan liggen en asfalterad parkering som är som en stor, öppen plan med kanske 15 parkeringsrutor längs kanterna och en slags vändplats i mitten. Parkeringen och vändplatsen är inramade av låga garagelängor. Varje hus i villakvarteret där jag växte upp hade en garageplats i garagelängan samt en parkeringsruta utomhus. Husets nummer var målat i vitt på asfalten inuti parkeringsrutan.
Vi barn som bodde där kände den där parkeringsplatsen som vår egen ficka. Eftersom vi var där och lekte, passerade där på väg till våra föräldrars bilar, cyklade över den på väg till skolan. Vi kände till precis var den hade svackor där det bildades vattenpölar när det regnade och isfläckar på vintern. Eller, jag kände i alla fall till den där asfaltsplätten på det intima sättet, men det kanske bara var jag? Men jag har en bild av att många barn är mycket mer uppmärksamma på detaljer i sin omgivning än vad vuxna är, konkreta detaljer som finns i närmiljön, specifikt som finns på och i närheten av marken. Kanske för att man är närmare marken när man är liten? Jag var i alla fall ett sådant barn. Jag la märke till hur marken såg ut, hur bräderna på garageporten var flisiga i kanten, hur betongbrunnen som stack upp 30 centimeter ur marken precis i hörnet där man svängde in till kvarterets hus (den som så många backat på med bilen) hade ett lock som satt lite, lite snett. När slutade jag att lägga märke till sådana detaljer? Jag tror inte att jag ser dem på samma sätt nu. Huvudet är väl för fullt med tankar. Uppmärksamheten är ständigt splittrad.
Vi satt iallafall där på gräsplätten mellan Brottarvägen och parkeringen. Vi var uttråkade. Vad vi hade gjort innan minns jag inte. Kanske lekt i någons trädgård. Kanske cyklat runt. Men jag minns inga cyklar där vid parkeringen. Inga andra leksaker heller. Det var i alla fall jag och Elin B, som var min granne och bästa kompis. Sen tror jag att det var Elin W som gick i Elin B:s klass. Och då var antagligen Viktoria med också, för de två var alltid tillsammans. Sen har jag en bestämd känsla av att det var några killar med också. Det kanske var Carl och David i Elin B:s klass? Ida och Frida som bodde i kvarteret kan mycket väl också ha varit där. Men så många tror jag inte att vi var. Max 6 personer tror jag. Vi var en grupp, men inte ett gäng.
Så vad gjorde vi då där på gräset i värmen bredvid parkeringen? Det är det som är så konstigt, vi gjorde just ingenting. Var lite uttråkade, visste inte vad vi skulle hitta på, satt och pratade och grejade kanske med pinnar och kottar som låg i gräset. Kottar är jag ganska säker på att det fanns. Varför har den här stunden etsat sig fast i mitt minne?
Det sägs att dofter kan trigga minnen, och det här minnet har en tydlig doft. Kanske är det doften som gjort att scenen blivit kvar i mitt tillgängliga minne, medan så många andra minnen av liknande vardaglig karaktär fallit bort. Doften är en sammansättning av flera olika dofter. Typ som en parfym med olika noter. En är varm asfalt. Inte den kraftiga varianten som kan vara riktigt påtaglig när det är högsommarvärme, då det nästan är som att tjäran i asfalten smälter lite. Inte den doften, utan en lite mildare varm asfaltsdoft, en torr doft, som man inte egentligen lägger märket till men som utgör en bas för i princip hela min barndoms somrar. Den andra doften kom från tallarna som växte på gräsplätten intill parkeringen. Riktigt höga, mäktiga tallar var det. Spikraka, tjocka stammar som sträckte sig oändligt högt upp i luften, i alla fall i mina barnögon. Högst där uppe fans en liten krona med barr, men kronan var obetydlig i min värld. Den var så högt upp att man knappt kunde se den, än mindre nå den. Det var stammarna som var grejen. Bruna, hårda, orubbliga. Och den skrovliga barken som bestod av tusentals små platåliknande upphöjningar med skrevor mellan. Platåerna kunde man pilla av, det gjorde vi ofta. Och då såg man att de var uppbyggda av massvis av tunna, tunna lager av bark som man ibland kunde dela på och på så vis få fram små tunna plattor som man lätt kunde bryta isär och smula sönder mellan fingrarna. Man kunde rista märken i dem också, med en vass sten eller pinne kunde man skriva sitt namn eller en bokstav, ett hjärta och en annan bokstav. Kanske satt vi och pillade med barken just den där dagen? Jag vet faktiskt inte. Men doften minns jag. Doften av tall, kottar, bark, kåda. Uppblandat med doften av torrt gräs.
Jag antar att den här asfalt-tall-gräsdoften är en nostalgisk doft som man skulle kunna associera med en mängd tillstånd. Barndom, oskuldsfullhet, trygghet. Kanske är det därför jag minns den här scenen, för att den representerar något positivt och barnsligt tryggt. Men det är något annat som far genom mitt huvud när jag uppehåller mig i det här minnet. Jag har svårt att fånga det, svårt att beskriva känslan. Men jag tror att det har något att göra med kombinationen doft, känsla och plats. Att de där tre blev ett och samma. De smälte ihop. När jag satt där med mina kompisar på gräset kände jag mig doften av asfalt. Tallarna luktade uttråkade sommarlovsbarn. Parkeringsplatsen och gräset var värme. Vi var kottar som låg och var hårda att trampa på i gräset och asfalten var sommarlovet och kådans doft vibrerade genom gruset på parkeringsplatsen.
Vad vi gjorde sen, efter den här scenen, det minns jag inte. Kanske skulle alla hem och äta. Kanske avbröts stunden av att glassbilen svängde in och tutade sin öronbedövande melodi. En gång gjorde Carl och någon mer en liten dansshow för glassbilschauffören för att vi skulle få gratis glass. Det funkade, vi fick var sin liten glasspinne. Men det var inte den här gången, den här dagen. Det var en annan av alla hundratals dagar som kom och gick där på parkeringen.
Nu frågar jag mig vad det här specifika minnet betyder. Om det betyder något alls. Om det behöver betyda något. Jag vet inte. Men minnet finns, sant eller påhittat eller efterkonstruerat. Det är jag säker på.
