Vi sitter på trädäcket med utsikten över åkrarna, de vajande sädesfälten, framför oss. Stugans trygghet bakom oss, jag och min vän. Vi har ätit oss mätta, jag har druckit öl som hennes man valt ut till mig. Hon har druckit Riesling. Vi har pratat om dagen, om hur bra den varit. Om hur skönt det var med värmen och ledigheten och att bada i havet. Nu sitter vi och betraktar solnedgången och det finns en tyst samstämmighet mellan oss. En outsagd känsla vi delar av att detta nästan är för perfekt, att det nästan är löjligt bra, men vi accepterar det fullt ut. Vi struntar i att det är den största semesterklyschan någonsin. Vackert väder, god mat, vänskap, solnedgång. För vi känner på djupet att det är på riktigt och att vi gillar det, att vi gillar varandra och att vara här just nu, och att det är det enda som betyder något.
Och så kommer tåget nere på andra sidan åkrarna. Det lilafärgade, korta lokaltåget. En gång i timmen passerar det, och vi har följt det med blicken fler gånger redan under dagen. Vi vänder våra ansikten mot tåget för att än en gång se på det där det glider fram mellan ljusgrönt vete och gyllengul råg.
Så tutar tåget. Och börjar bromsa in kraftigt. ”Varför tutar tåget?” säger min vän. Och vi ser på varandra, och båda två vet någonstans att det här förmodligen inte är något bra. Vi ser med stigande fasa hur tåget saktar ner och stannar. Mitt emellan sädesfälten. En projektil som gick från rörelse till stillhet, och vi vet att något är fel, tåget ska inte stå stilla där, och vi vet att något stort har hänt. Men följderna av det stora som hänt har inte satts i rörelse än. Nu är lugnet innan stormen. Nu står tåget stilla och vi kan höra ljuden från ett nyss inbromsat tåg; elektriska knäpp och surr och pys. Annars är allt tyst och stillastående och som förut. Men tåget som står där mitt i solnedgången är som en stor, skrämmande anomali, vars tystnad och orörlighet skriker högt, öronbedövande. Och vi tittar på varandra och tittar på tåget, och vet inte vad vi ska säga, orden är trevande. Min vän går in i stugan för att hämta något. Då hör jag ljudet av ambulansen. Hon hör det också och kommer ut igen. Jag tror hon säger ”nej”, eller så är det jag som säger det. Eller vi båda. Nejet betyder att vi förstår att det vi redan visste faktiskt har hänt. Och vi vill inte detta. Vi ville inte få rätt. Vi ville inte att något stort och hemskt skulle ha hänt framför våra ögon. Vi vill inte ha det här tåget mitt i vår solnedgång.
Vi delar upplevelsen av tåget, jag och min vän. Men jag lyckas inte dela den helt med andra. Mamma ringer för att kolla läget. Hon hör vad jag berättar, men lyssnar inte. Skrattar, ett skratt som krockar hårt mot mitt allvar. Jag berättar för min syster dagen efter. Vi står på gräset och tittar mot platsen, men hon förstår inte. Hon fokuserar på fakta. Hon är konkret. Hon frågar inte hur det kändes. Hon undrar inte över min upplevelse, hon är fokuserad på vad som hände med tåget, var det hände, hur det hände. Det är hon fokuserad på en kort stund. Sen avbryter hon mig mitt i berättelsen för att säga att vi ska börja värma lunchen. Hon är färdig med tåget. Men jag är inte färdig.
Jag går i solen och vinden på grusvägen genom åkern, ner mot spåret. Skillnaden mot igår är vinden. Igår var det stilla. Idag blåser vinden, men vetet och rågen och gladan som seglar ovanför mitt huvud, och buskarna nere vid spåret är samma som igår. Det känns förbjudet att gå nära spåret. Farligt. Men jag tar stigen som leder upp på banvallen ändå. Tittar noga innan jag korsar spåret, känner syllarna av betong under skosulorna, snabbt ner på andra sidan igen. Jag tänker på räddningspersonalen och polisen som gick här på spåret igår. När jag och min vän satt och tittade på. De gick längs spåret, på spåret, med små, korta steg som jag förstod berodde på att de gick på syllarna. Som ligger tätare än ett normalt människosteg. Gången blir liksom nästan trippande. Jag tänkte på det då, när jag såg dem gå på spåret. Och jag tänker på det nu, när jag korsar spåret.
Jag går på grusvägen längs järnvägen, mot platsen där tåget stod stilla igår. Låter blicken glida över de elektriska ledningarna, buskarna, nässlorna, gruset. Letar jag efter spår? Jag vet inte. Ett tåg kommer bakom mig. Jag ställer mig fort så långt från järnvägen jag kan. Tänker att jag inte vill oroa lokföraren. Jag har tänkt mycket på lokföraren som körde tåget igår. Jag undrar om den här föraren tänker på gårdagen. Om åsynen av mig oroar. Jag stannar och vänder mig mot tåget och betraktar det när det åker förbi. Livet går vidare, tågen rullar vidare, jag promenerar vidare. Dessa vidunderliga maskiner vi människor har konstruerat, tänker jag. Som är så kraftfulla. Och så farliga. Är det verkligen rimligt att vi kan göra detta? Skapa dessa monument av stål. Som kan ta ett liv på en hundradels sekund utan att få en skråma.
”Här stod tåget” tänker jag när jag når fram till platsen. Jag vänder mig om och spanar över spåret, bortom fältet upp mot stugan. Där satt vi, jag och min vän. Det ser långt bort ut. Igår kändes det så nära. Vi kunde höra räddningstjänstens personal när de pratade. Inte vad de sa, men deras röster. Nu hör jag bara den vinande vinden. Jag letar efter märken där människorna måste ha klivit av tåget för att gå på ersättningsbussarna. Men ser inget. ”Kanske här” tänker jag. Eller kanske där. Men längs spåret ser jag bara orörd växtlighet. Känner en oro i kroppen ju närmre järnvägsövergången jag kommer. Ser på husen intill spåren. Vilka bor här, vad såg de igår? Vad kommer jag se nu? Stod det någon precis här, vid det här trädet, igår strax före klockan åtta, och väntade på tåget? Väntade på slutet? Finns det något kvar av den ångesten, av olyckans atmosfär, i luften jag andas nu? I gruset som jag trampar på? Jag kommer fram till bommarna. Tittar efter något, känner efter, förnimmer jag något? Korsar spåret samtidigt som en bil korsar från andra hållet. Tänker de på samma sak som jag? Ingenting i den solstekta förmiddagen avslöjar att här hände något stort igår. Eller hände det verkligen? Ett tvivel smyger sig in i mina tankar. Men så tänker jag på när jag och min vän satt på trädäcket och tittade på det stillastående tåget, tills kvällsluften blev kall och vi hämtade en filt. En fladdermus flög förbi och vi försökte prata om andra saker. Skrattade till, men det kändes ihåligt. I bakgrunden hela tiden tåget, som lyste upp natten med sina lampor och sina fönster. Jag går vidare och känslan av tåget avtar för varje steg jag tar bort från järnvägen. Andra blickfång tar min uppmärksamhet i anspråk. Den vita kyrkan, vinden i majsfältet, bilen som kör lite för nära mig så jag får kliva ut i diket. Jag styr tillbaka mot stugan. Tryggheten. Spåret är tomt mellan sädesfälten. Det stillastående tåget lyser inte längre med sin frånvaro. Vanligheten har lagt sig över nejden igen. Gruset knastrar, solen gassar, vinden blåser fram mitt hår i ansiktet. Jag tänker på lokföraren. Och sen tänker jag på majsen.
