Hon kör i 130 på motorvägen. Gillar egentligen inte att ligga över hastighetsbegränsningen. Men hon är sen. Just idag när hon inte fick bli det. Arbetsintervjun är den första hon kallats till på flera månader. Varför skulle biljäveln krångla just idag? Något med batteriet sa grannen Tomas som hon jagat ut i morgonrock. Han hade lyckats starta den med hjälp av sin bil och startkablar, och hon hade kört iväg direkt, utan att hinna tacka honom ordentligt. Insikten får henne att grimasera och få en skamsen klump i magen. Jag går dit med en flaska vin en annan dag, tänker hon. Inget är viktigare nu än att hinna fram. Det är nära. Strax bakom träddungen på höger sida skymtar hon utkanten av industriområdet dit hon ska, byggnaden skulle ligga nära avfarten. Men var är avfarten? Den borde komma nu.
Just då känner hon hur bilen börjar tappa fart, trots att hon trycker på gasen. Ett konstigt ljud kommer från motorn. Hastighetsmätarens visare dalar sakta ner förbi 110, 100, 90, 85, 80.
– Vad fan är det som händer? säger hon desperat rakt ut.
Det är uppenbart att bilen håller på att dö. Hon trycker igång varningsblinkersen och kör ut i vägrenen. Rullar saktare och saktare. Livrädd för att bli påkörd bakifrån i den täta morgontrafiken styr hon så långt ut i kanten hon kan. Bilens backspegel snuddar nästan vid säkerhetsstaketet. När bilen står helt stilla vrider hon om nyckeln och försöker starta den igen. Men motorn är stendöd. Inte minsta antydan till tändning. Hon griper hårt om ratten så knogarna vitnar, kniper ihop ögonen och viskar nej, nej, nej, nej. Slår upp ögonen och tittar på klockan. 20 minuter kvar. Hon kan fortfarande hinna.
Med en plötslig våg av energi och desperat hopp rafsar hon till sig sin handväska från passagerarsätet och slår upp bildörren. Den relativa tystnaden inne i bilen byts mot ett intensivt buller från motorvägens trafik. Hon rycker till när en bil kör förbi i hög hastighet i innerfilen, bara några meter ifrån henne. Ingen kommer stanna, tänker hon. Hon tar några raska steg runt bilen, kliver resolut över säkerhetsstaketet och går ut i gräset som tar över där asfalten slutar.
Jag såg industriområdet precis innan bilen dog, tänker hon. Hur långt kan det vara genom dungen? Ett par hundra meter, max. Det borde vara en smal sak att korsa genom terrängen och komma fram till kontorsbyggnaden från baksidan, resonerar hon. Det borde bli en genväg jämfört med bilvägen. Och hon kommer inte ens behöva leta parkering. Hon borde hinna! Stärkt av tanken sätter hon kursen rakt in i vegetationen, för undan en lågt hängande gren, och småjoggar bort från motorvägens vrålande fordon.
Hon börjar direkt svettas i den varma augustiluften. Det kommer bli en vacker sensommardag. Trots att klockan är tidig förmiddag känns solens strålar redan heta. Sommaren har nått och passerat sin peak, men ännu inte slagit över i begynnande höst. Grönskan är långt ifrån lika fräsch och krispig som den var för några veckor sedan. Buskarnas gröna blad har något matt över sig. Inga blommor syns till. På marken ligger torra löv och kvistar som prasslar och knakar under fötterna på henne. De första metrarna närmast motorvägen är marken beströdd av skräp. Det vanliga man kan förvänta sig längs en hårt trafikerad led. Tomma plastflaskor, McDonaldsmuggar, snusburkar, våtservetter. Men också annat som fångar hennes blick i några ögonblick och får hjärnan att registrera någon slags avvikelse. En barnsko. En del av en köksblandare. En tjock bunt papper som ser ut som en gammaldags, gul telefonkatalog. Gör man sådana fortfarande? undrar hon. Nej! Inte tappa fokus! Vidare! Marken sluttar svagt uppåt från motorvägen och hon tar kraftiga, snabba steg uppför slänten. Stampar ner skorna i det mjuka underlaget. Tänker att skorna kommer bli skitiga, att hon måste försöka torka av dem innan hon går in på intervjun. Tunna, ljusblå tygskor. Tack och lov att jag inte tog skorna med klackar, tänker hon.
Efter bara några sekunders vandring in i vegetationen har ljudet från motorvägen tystnat påtagligt. Hon vänder sig om för att kasta en snabb blick tillbaka på bilen, och märker till sin förvåning att hon inte längre kan se varken den eller vägbanan. Allt döljs av en grön vägg av löv och grenar. Häpen hejdar hon sig, desorienterad. Men stressen och ångesten slår bort alla andra tankar, hon skyndar snabbt vidare mellan buskarna. Förväntar sig att bryta igenom buskaget när som helst och få syn på byggnaderna hon vet finns där bakom. Ser framför sig hur hon sprintar över ett öppet fält mot entrén, hissen, kontoret där de viktiga människorna nu förbereder sig på att träffa henne, bedöma henne, godkänna eller förkasta henne.
Marken har planat ut, sluttar inte längre uppåt. Men buskarna står tätare, och hon måste gång på gång sicksacka för att kunna ta sig fram. Hon svettas ymnigt nu, kränger av sig kavajen och klämmer fast den under armen. Känner den milda luften mot sina bara armar, känner löv piska mot huden, grenar borra in sig i håret när hon duckar. Varför kommer jag aldrig ut på andra sidan? tänker hon argt, och föser våldsamt bort en kvist i ansiktshöjd. Hon pressar sig igenom några täta snår som måste vara de sista innan strängen av grönska längs motorvägen tar slut och ger vika för människornas detaljplanerade ytor. Men bakom snåren finns bara mer snår. Hon stannar, flämtande andfådd, arg och förvånad.
Hon kastar en blick på sitt armbandsur och stelnar till. Kan det verkligen stämma? Hon famlar efter mobilen i handväskan. Samma budskap. Klockan har med god marginal passerat tiden för intervjuns start. Det har gått över en timma sedan hon lämnade bilen. Insikten slår henne som ett klubbslag. Hon kommer inte hinna. Inte alls. Det är fullständigt och oåterkalleligt kört. Luften går med ens ur henne och hon sjunker ner på knä i de torra löven. Lutar sig fram och döljer ansiktet i händerna.
Hon sitter så länge. Hur länge vet hon inte. Det som rycker henne ur det svarta hålet av ältande självförebråelse är en lukt. Hon känner plötsligt hur påtagligt det luktar av jord. Försiktigt rör hon på sin stelnade kropp, låter händerna falla från ansiktet och rätar på ryggen. Den lilla plätten mark mellan snåren ser likadan ut som innan, men samtidigt är något annorlunda. Kanske ljuset? Faller det från ett annat håll nu? Lukten gör sig påmind igen och hon tittar ner på marken framför sig. Föser undan lagret av torra löv, och under dem ett lager av fuktiga, halvt förmultnade. En svart, fuktig, lucker jord träder fram där under. Den är sval mot hennes fingrar. Det känns skönt att sticka ner fingrarna i den mjuka marken, hon gräver förstrött och smular jorden mellan fingrarna. Något vitt glimtar till i det svarta. Det är en tjock, vit larv, nästan lika bred som lång. Hon lutar sig närmare och rullar försiktigt över den livlösa klumpen på rygg. Då får den ett ryck, sträcker ut sig och börjar vifta med sina många ben. Hon ryggar äcklad tillbaka och drar åt sig händerna. Ryser i hela kroppen och kommer snabbt på fötter. Borstar bort löv från kjolen och föser tillbaka löven över den svarta jorden hon grävt fram med en känsla av att hon vill dölja ett blottat sår.
Hon tittar sig omkring och nu slår det ologiska i hennes situation henne med full kraft. Att hon lämnade bilen. Att hon virrat runt här i minst en timme. Att hon inte har en aning och vilken riktning hon ska gå för att ta sig någonstans. Hon hör inte motorvägen längre, bara ett dovt sus som skulle kunna vara både trafik och vinden i trädkronorna. Ja, trädkronor. För när hon tittar uppåt ser hon att över snåren sträcker sig både yngre och äldre träd vars kronor nästan helt döljer himlen. Hon minns inte att det sett ut så från vägen. Hon minns bara låga buskar. Kan hon ha gått så fel? En liten men tydlig fruktan har smugit sig in i maggropen hos henne. Hon känner plötsligt att hon inte vill stanna här en sekund till. Hon vill bara ut. Så hon snubblar till och börjar gå i den riktning hon tror är bort från motorvägen och mot någon slags bebyggelse. Hon tänker inte längre på byggnaden med de viktiga människorna. Tänker inte på intervjun. Hon vill bara ut härifrån.
Det känns inte som att gå i en skog. Inte för att hon gått i så fasligt många skogar, men en och annan gång med skolan var hon väl ute. Detta känns annorlunda. Som ett trångt, vagt utrymme mellan andra tydligt definierade platser. Platser som man aldrig verkar kunna komma fram till. Bland växtligheten syns fortfarande spår av motorvägens skräp. Glasspapper, plastpåsar och krokiga metallrör skymtar mellan grenarna på marken. Men skräpet ser gammal ut, tänker hon. Urblekt. Som om det legat där länge. Hon tittar sig maniskt omkring hela tiden för att försöka upptäcka något bekant, något igenkänningsbart, en öppning, en väg ut. Snubblar fram, kavajen ihopknölad i ena handen, handväskan i ett hårt grepp i den andra. Hon har tänkt på mobiltelefonen där i handväskan flera gånger. Men vem ska hon ringa? Och vad ska hon säga? Jag är vilse i dungen bredvid motorvägen?
En ljusning mellan ett par träd får hennes hjärta att slå snabbare och hon skyndar på stegen. Måtte det vara slutet på detta kvävande naturhelvete! Men väl framme ser hon att det bara är en lite större öppning i växtligheten. En glänta. Runt omkring den står buskar, träd och snår täta. Hon snyftar till, besvikelsen sköljer över henne. Sen stelnar hon till. Något är annorlunda här i gläntan. Hon känner det direkt. Långsamt går hon fram och tittar närmare på marken intill ett träd. En svart liten cirkel av förkolnade pinnar och aska. Någon har eldat här. Intill eldstaden är marken liksom tillplattad och utslätad. Som om någon suttit där. Rensat bort stenar och grenar för att få det mer bekvämt. Sakta ser hon sig omkring och upptäcker andra tecken på närvaro. En plastpåse med något i hänger från en gren. Några större bitar av en gammal stock ligger prydligt staplade. Hon tar ett par steg och upptäcker en gammal kundvagn intryckt bakom en buske. I vagnen ligger ett flertal saker. Tomma ölburkar. Ett par svarta kängor. Plastflaskor med någon slags vätska i. En sovsäck. En rostig yxa.
Hon står blickstilla och känner hur nackhåren reser sig. Trots solens strålar som leker i gräset, trots den vackra fjärilen som fladdrar förbi, trots stillheten och lugnet i gläntan blir hon iskall inombords. Hon är inte välkommen här, det är hon säker på. Hon gör intrång. Luften står stilla mellan träden och hon känner hur svetten börjar rinna mellan skulderbladen. Hon kan inte vara här, hon måste bort, men hon står som fastvuxen, vågar inte röra sig. Då ringer hennes mobiltelefon.
Den skarpa signalen skär genom tystnaden i gläntan. Den krypande fasan, känslan av att vara iakttagen, försvinner som ett trollslag. Automatiskt gräver hon upp telefonen ur väskan och tittar på numret som ringer. Det är en av de viktiga människorna. Som hon skulle ha träffat idag. Hjärtat rusar. Ska hon svara? Försöka förklara och ursäkta sig? Hon stirrar obeslutsamt på skärmen tills det slutar ringa. Det känns som den sista signalen hänger kvar i gläntan, vibrerar mellan buskarna.
Obehagskänslan är bortblåst, mobiltelefonen förde henne tillbaka till vardagen, känslan av stress, vanmakt, misslyckande. Hon lyfter huvudet och sveper med blicken över gläntan med helt andra ögon än för någon minut sedan. Hon skrattar till, ett glädjelöst, ihåligt skratt. Hur kunde jag bli så rädd? tänker hon. Det är väl bara någon hemlös som gjort sig ett läger här, strax bortanför civilisationen. Stackars sate! En nyfikenhet och medkänsla vaknar inom henne när hon tänker på hur det skulle vara att kalla denna gudsförgätna plats för sitt hem. Hon smyger fram till kundvagnen och kikar från alla håll. Noterar fler verktyg. Tänger, skruvmejslar, en hammare, en gammal såg. De är i dåligt skick, nästan svarta av gammal rost och smuts som stelnat i klumpar, kratrar och droppar.
Hon snokar vidare kring lägerplatsen. Går fram till plastpåsen som hänger i brösthöjd på en grenstump som sticker ut som en behändig krok från en trädstam. Nu ser hon att det droppar från påsens ena hörn. En meter från påsen slår lukten emot henne. En kväljande stank, som av något ruttet. Hon sätter handen för mun och näsa men fortsätter framåt. Hon måste titta i påsen, hon känner behovet så starkt att hon blir förundrad. Måste veta. Hon böjer sig ner utan att släppa påsen med blicken och tar upp en pinne från marken. Med den lyfter hon av påsens ena handtag från grenstumpen så hon kan kika ner i den. Stanken slår upp mot henne och får kräkreflexen i halsen att göra sig påmind.
Det klara dagsljuset gör att hon inte har några som helst problem att ta in påsens innehåll. Varje detalj av det hon ser etsar sig fast i hennes minne, det är som om någon vridit upp kontrasterna i ett fotoredigeringsprogram. Att det är ett huvud som ligger där förstår hon direkt. Men något stämmer inte. Trots förruttnelsen, blodet och smutsen ser hon tydligt att munnen är för stor, tänderna för många och långa, ögonen för brett isär. Mjölkvita irisar stirrar utan att se. En ofrivillig rysning får hennes kropp att skälva till, ryckningen får innehållet i påsen att röra sig. Kött faller från ben. Hon släpper pinnen som håller upp påsens öppning, och påsen gungar tillbaka mot trädstammen med en dov duns. Svajar lite fram och tillbaka innan den blir stilla. Blodet fortsätter att sakta sippra ur ett hål i hörnet.
Den fruktan hon känt när hon klev in i gläntan faller över henne med fördubblad styrka. Hon rusar bort, bort, bort från lägret, flyr i panik. Tänker inte på någon riktning, bara springer. Snårens grenar piskar henne i ansiktet, river hennes bara armar. Hjärtats snabba slag dånar i öronen och ljuden av hennes språngmarsch låter orimligt högt. Hettan dallrar mellan buskar och träd, svetten sticker när den rinner ner i ögonen. Hon kvider och stönar där hon springer, av rädslan, av tröttheten. Till slut snubblar hon på en dold rot, faller till marken och blir liggande hopkrupen i fosterställning. Blickstilla ligger hon och försöker kontrollera andningen. Lyssnar intensivt. Hör bara sina egna ljud. Hon börjar slappna av en smula. Men då hör hon. Knaket av en gren som knäcks. Prasslet i torra löv. Något rör sig. Men rusar inte som hon. Ingen sprint som ett uppskrämt djur. Det är jämna, målmedvetna steg som hörs. Tramp, tramp, knak, prassel. Hon biter ihop käkarna hårt och känner blodsmak i munnen. Kommer upp på alla fyra och klöser sig fram genom snåret hon fallit i. Bort från stegen. Springer nu för livet, det är hon övertygad om.
Hon vet inte hur länge hon springer i panik, har ingen aning. Vet bara att hon måste bort. Ibland känns det som hon flyger fram genom den suddiga grönskan, ibland som när man springer i en dröm och det går oändligt långsamt. Plötsligt känner hon hur marken under hennes fötter börjar slutta nedåt, och innan hon hinner sakta farten har nedförsbacken fått henne att fullständigt tappa kontrollen över kroppens balans. Hon faller framåt, och farten får henne att tumla, rulla, glida fram över den knöliga marken i backen tills hon slutligen blir liggande stilla, på rygg, tittandes rakt upp i en klarblå himmel. Hon sätter sig upp med ett ryck. Växtligheten är borta. Hon har rullat ner för slänten till motorvägen och landat på den skräpiga gräsplätten precis innanför vägräcket. Och tio meter bort står hennes bil, omgiven av en polisbil, en ambulans, en bärgningsbil och ett tiotal uniformsklädda män som alla stirrar häpet på henne.
Hon stirrar på sin bil. Alla rutor är krossade och ur vart och ett av fönstren, inklusive fram- och bakrutan sticker stora grenar ut. Vissa är tjocka stammar, säkert flera decimeter i omkrets. Som små träd som dragits upp med rötterna och med enorm kraft slungats in genom rutorna. Hon ser att färska blad sitter kvar på vissa grenar. Att jordiga sjok med mossa hänger kvar från rötter.
Hon blir sittande paralyserad, oförmögen att varken resa sig eller titta bort. I ögonvrån ser hon människor skynda fram mot henne, känner händer som griper henne om armarna, hör avlägset röster som försöker få kontakt med henne. Men hon befinner sig som i trans och kan inte svara. Hon bara sluter ögonen och låter människorna lyfta upp henne, föra henne vart som helst.
Inne i ambulansen vaknar hon till, kanske av smärtan när en ambulanssjuksköterska tvättar ett sår i hennes panna. En polis sitter intill henne och tittar lugnt på henne. Hans lugn gör henne lugn, och tillslut fäster hon blicken på honom och nickar en minimal nick. Han nickar tillbaka, öppnar munnen, och ställer den omöjliga frågan, den som hon inte kan svara på.
– Vad är det som har hänt här?
